Jag minns min pappa…
Idag när jag själv är pappa så inser jag att jag själv bär mer på min pappa än vad jag trodde. Hans tysta tålamod, men även hur han reagerade när han var irriterad. Jag minns hur jag brukade klättra på honom när han låg och vilade på hallgolvet efter sin grötfrukost som han brukade komma hem och äta klockan 9. Idag är det min son som klättrar på mig när jag ligger på golvet och vilar.
Han var fastighetsskötare och målare. Vi brukade ofta fiska tillsammans och dela den tysta väntan som det innebär. Det är en slags överenskommelse och kommunikation mellan människor som går utöver talet. Samma tysta kommunikation använde han när vi målade/tapetserade tillsammans. Jag har så många positiva minnen av min far och jag inser att de oftast är tysta. Han talade med sina handlingar mer än med sin röst.
Han fick aldrig uppleva min son och jag tycker det är synd att inte jag fick uppleva att vara pappa och dela den upplevelsen med min egen far. Det hade varit roligt att berätta hur mycket jag uppskattade hans tysta kommunikation även om jag inte vet om min far hade förstått vad jag menade. Han var en enkel man och njöt av det som är viktigast i livet. Det är många som glömmer bort det.
När jag minns min pappa ser jag honom sittandes på huk tyst röka sin pipa. Pipan kortade nog hans liv för det var cancer som tog honom. Doften av Borkum Riff som var det tobaksmärke han rökte kommer alltid få mig att minnas min far.
Hur minns du dina föräldrar?
Det händer allt oftare, på äldre dar, att jag plötsligt inser att jag gör/är precis som min pappa. Och det är jag glad för. Han var en god förebild. Han satte respekt för andra människor i främsta rummet. Han hade humor, var vetgirig och hade barnasinnet levande.
Hans: Känner så också. Min pappa var också en myckeet god människa och en bra förebild.
Fint skrivet.
“jag tycker det är synd att inte jag fick uppleva att vara pappa och dela den upplevelsen med min egen far.”
Förstår det, och även om jag inte har barn än, så kommer jag inte heller få uppleva det.
“Hur minns du dina föräldrar?”
Min pappa minns jag tyvärr inte så mycket av, men jag minns att han var rättvis och att människor lyssnade på honom.
Tack. Vi är präglade av de vuxna vi har omkring oss när vi växer upp. Även min mamma har präglat mig minst lika mycket.
Som jag sa i går i Kungsan har du skrivit oerhört fint. Funderade lite på hur jag hade kunnat skriva något liknande och vet bara att jag inte kan. Det finns mycket man kan säga om det biologiska i helt andra ordalag. Jag har likheter, tack och lov inte dom värsta (egen insikt och jag har frågat min dotter
) Det finns en del bra också men inget jag ser på det viset som du ser till din pappa.
En viktig sak dock som jag inte ärvt men fått är min 14 åriga uppväxt i Liberia och Ghana och genom den lära och uppskatta andra kulturer, för det uppskattar jag honom. Tackar också för att det i, vårt hem, var både respekterat och uppskattat med olika ursprung och färg.
OT: Hoppas ni får många besökare till Vickan idag även om vädret ser mer än dystert ut.
Skulle det bli några bilder från gårdagens “gök”session så vill vi gärna få se. Du vet fotosessionen med fröken Mannfred på modellens axel.
Tack Carina. Det är viktigt att inse att ALLA har något att ge en oavsett ålder,kön, vikt eller annan egenskap. Det var väl så där med folk. Det var trevligt och god atmosfär. vi hade trevligt och många besökare.